Jag stod i en slags ankomsthall och själva byggnaden/terminalen var placerad på Saltvikshöjden, där Pehrs Maskin ligger ungefär. När jag tittade ut såg jag Mio möbler-huset på andra sidan E4. Det var väldigt mycket folk som trängdes och vi alla väntade på vårt bagage. Flera av resenärerna frågade mig hur man kom till centrum och jag svarade bara; ta en taxi. Själv hade jag visst egen bil, för plötsligen satt jag bakom ratten körandes därifrån. I handen höll jag en mobil som inte var min och jag vet att jag tog den där på en disk i ankomsthallen. Så den slänger jag på passagerarstolen (där visst ingen sitter).
I nästa drömsekvens kör jag fortfarande bil och är någonstans där jag inte känner igen mig, och jag söker efter ett visst hus. Jag kör på gång- och cykelvägar och lite här och där för att försöka ta mig dit jag tror att jag ska. Jag kör liksom på nån slags känsla! Men nu har jag alla ungarna och vår katt med mig i bilen också...! (undra vart dom kom ifrån?)
Vi stannar så vid, ett för mig, okänt hus och knackar på, men ingen öppnar. Känner på dörren och den är olåst, så vi går in. Har ingen aning vems hus det är, men vi ropar hallå utan att få något svar. Huset är jättefint, från sekelskiftet, och där är massor med gamla möbler och fina saker överallt.
Vi går in genom en ytterdörr på husets ena kortända och när vi ska gå ut gör vi det på den andra kortändan. Det lustiga är att när vi ska gå ut, så är det liksom inte samma hus som det vi gick i. När vi ska gå ut är det inte längre ett sekelskifteshus utan det är mer lik en arkitektritad trist funkisvilla. Jag kommer ihåg att jag "såg" stringhyllor med hyllplan i teak och att det var hiskeligt fula, olivgröna vävtapeter.
Det känns som om jag söker en, för mig, speciell person och att det är viktigt på nåt sätt. Jag känner en stor besvikelse över att behöva åka därifrån i oförättat ärende.
När vi senare sitter i bilen igen och har åkt en bit märker jag att katten inte längre är med i bilen! Jag minns att jag körde fort, fort för att komma tillbaka till huset och att det låg på en höjd dit det var en våldsam uppförsbacke, som var skithal (ja, trots att det var sommar i övrigt). Men inget stoppar mig var känslan och jag gasade på uppför backen.
Väl framme vid huset igen, var det bara att traska rakt in och se där, lilla kissen ligger och sover i en liten tygklädd soffa (i sekelskiftesdelen av huset). Ser också att någon satt fram mat och mjölk till katten. Men fortfarande finns ingen där när vi ropar... Tänker också att nu blir Mihu dålig i magen, för det har han alltid blivit när vi provat ge honom mjölk.
När vi sedan åker vidare igen ser jag att det ligger ett sånt där gammalt baktråg i trä i min passagerarstol. Men herregud, det såg jag senast hängandes på en vägg i sekelskiftesdelen av huset! Hade också ytterligare en mobiltelefon där i sätet som inte heller var min... Känner att jag är irriterad över grejerna och funderar på om jag måste vända om igen... Hur jag gjorde då får jag aldrig veta, för då vaknade jag! Jag ilade bums till datorn för att knattra ner det jag kom i håg av drömmen...!
Tant Bubbe säger: En dröm ger åt tanken vingar - den blir verklig då.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar