Snälla Svärmor....!

Jag har nog världens bästa svärmor!! De ni - inte alla som har det!
Här på gården står nu svärmors bil, som hon snällt nog lånat ut till mig. Min egen bil ska till verkstaden, men tyvärr inte än på nån vecka, då det var trångt om verkstadstider.

Det är alltid spännande med nya bilar, tycker jag - att hitta alla knappar och grunkor. Har idag verkligen letat efter huvöppnaren, då det inte fanns någon spolarvätska alls kvar och jag behövde fylla på. Det tog ett tag, men hittade den till sist. Jag gick däremot bet på att hitta knappen till innerbelysningen. Märkligt, att det kan vara så svårt....
Sedan har vi bilradion som tappar kanalerna, så fort man stänger bilen - det måste jag ordna upp innan hon får tillbaka bilen!

Nu låter jag kanske lite negativ, men jag är jättetacksam över att få låna svärmors bil!! Att bo här ute utan bil - det funkar bara inte!

Min avsikt är att sedan lämna tillbaka den ren och fin, nytankad och lätt genomgången!

Tant Bubbe säger: snälla svärmödrar växer inte på trän, men det gör inget för jag har ju redan min....!

Time flies by....

Ambitionsnivån är ofta hög när man vaknar och man ligger kvar där i sängen ett slag och funderar över dagen. Man tänker igenom lite vad man måste göra och det man vill göra. Sedan blir det inte alltid som man tänkt sig och idag var det en sån dag - en dag då ambitionsnivån sjönk ner i skoskaften nånstans efter ett tag.

Det började med att vi glömt bort att ställa om klockorna till sommartid. Inte ens när vi vaknade var det något vi reflekterade över. Jag väckte Frida och shasade på henne att skynda sig, då hon skulle till Stigsjö kyrka och grädda våfflor. Upp kom hon och iväg det bar, med en liten tidsmarginal tillgodo. Det var vad vi trodde då, men tyvärr så var hon redan då 40 minuter sen.... Men det ordnade det sig ändå för våffelgräddandet var bara på "smet-stadiet" när hon anlände - tur!
Och klockan ja, den rattades fram 1 timme!

Dagen har sedan bara passerat liksom.... hämtning av Frida i Stigsjö och vi åkte och handlande. Hem och lagade en väldigt sen lunch, men vi var ju inte hungriga nåt tidigare, för magen har ju fortfarande vintertid den!

Jag gick sedan ut och fixade och trixade dit en ny glödlampa för parkeringsljuset i min bil. Kan bara konstatera att jag nu stiftat bekantskap med ytterligare en svåråtkomlig fastsättning av glödlampor i bil. Vägrar att tro att det är mig det beror på i det här fallet, för tummen mitt i handen har jag inte!

Efter pillandet i bilen var det skjutsning av barn 2 igen - den här gången bara ner till E4, tack och lov. Hem och lagade middag. Sedan var det skjutsning till busstationen av barn 1. Sedan hem igen och nattning av minstingen. Puh!

Ja, så försvann söndagen - på riktigt försvann, känns det som. Det är väl så att vardagssysslor inte räknas alls när man funderar över ambitioner. Och när det blir för mycket vardagssysslor, så är det inte möjligt att hinna med nåt annat, tyvärr. Men det hindrar inte att man blir lätt frustrerad över det som inte blev gjort.

Tant Bubbe säger: det man inte hinner idag, får man göra i morgon!

En dröm...

Jag stod i en slags ankomsthall och själva byggnaden/terminalen var placerad på Saltvikshöjden, där Pehrs Maskin ligger ungefär. När jag tittade ut såg jag Mio möbler-huset på andra sidan E4. Det var väldigt mycket folk som trängdes och vi alla väntade på vårt bagage. Flera av resenärerna frågade mig hur man kom till centrum och jag svarade bara; ta en taxi. Själv hade jag visst egen bil, för plötsligen satt jag bakom ratten körandes därifrån. I handen höll jag en mobil som inte var min och jag vet att jag tog den där på en disk i ankomsthallen. Så den slänger jag på passagerarstolen (där visst ingen sitter).

I nästa drömsekvens kör jag fortfarande bil och är någonstans där jag inte känner igen mig, och jag söker efter ett visst hus. Jag kör på gång- och cykelvägar och lite här och där för att försöka ta mig dit jag tror att jag ska. Jag kör liksom på nån slags känsla! Men nu har jag alla ungarna och vår katt med mig i bilen också...! (undra vart dom kom ifrån?)
Vi stannar så vid, ett för mig, okänt hus och knackar på, men ingen öppnar. Känner på dörren och den är olåst, så vi går in. Har ingen aning vems hus det är, men vi ropar hallå utan att få något svar. Huset är jättefint, från sekelskiftet, och där är massor med gamla möbler och fina saker överallt.

Vi går in genom en ytterdörr på husets ena kortända och när vi ska gå ut gör vi det på den andra kortändan. Det lustiga är att när vi ska gå ut, så är det liksom inte samma hus som det vi gick i. När vi ska gå ut är det inte längre ett sekelskifteshus utan det är mer lik en arkitektritad trist funkisvilla. Jag kommer ihåg att jag "såg" stringhyllor med hyllplan i teak och att det var hiskeligt fula, olivgröna vävtapeter.

Det känns som om jag söker en, för mig, speciell person och att det är viktigt på nåt sätt. Jag känner en stor besvikelse över att behöva åka därifrån i oförättat ärende.

När vi senare sitter i bilen igen och har åkt en bit märker jag att katten inte längre är med i bilen! Jag minns att jag körde fort, fort för att komma tillbaka till huset och att det låg på en höjd dit det var en våldsam uppförsbacke, som var skithal (ja, trots att det var sommar i övrigt). Men inget stoppar mig var känslan och jag gasade på uppför backen.

Väl framme vid huset igen, var det bara att traska rakt in och se där, lilla kissen ligger och sover i en liten tygklädd soffa (i sekelskiftesdelen av huset). Ser också att någon satt fram mat och mjölk till katten. Men fortfarande finns ingen där när vi ropar... Tänker också att nu blir Mihu dålig i magen, för det har han alltid blivit när vi provat ge honom mjölk.

När vi sedan åker vidare igen ser jag att det ligger ett sånt där gammalt baktråg i trä i min passagerarstol. Men herregud, det såg jag senast hängandes på en vägg i sekelskiftesdelen av huset! Hade också ytterligare en mobiltelefon där i sätet som inte heller var min... Känner att jag är irriterad över grejerna och funderar på om jag måste vända om igen... Hur jag gjorde då får jag aldrig veta, för då vaknade jag! Jag ilade bums till datorn för att knattra ner det jag kom i håg av drömmen...!

Tant Bubbe säger: En dröm ger åt tanken vingar - den blir verklig då.....

Tålamod...

Tålamod är något märkligt - ibland har man en ängels tålamod, men så finns det händelser och situationer när det här med tålamod lite sätts ur spel. Ibland när jag är irriterad och chasar på brukar en av mina tjejer, lite surt, säga "men, andas!" Och faktiskt är det en mycket bra idé. Jag brukar försöka att ta ett djupt andetag och på den lilla stunden hinner man ibland reflektera... istället för att direkt (på ett ofta negativt sätt) reagera.

Att ha tålamod är väl att inte låta sig påverkas av andra och yttre faktorer. Att ta allt med ett jämnmod.
Det ultimata vore väl om livet och världen var så anpassad att man aldrig skulle behöva få känslan av att tålamodet tryter, de ni! En värld utan irritationsmoment skulle förmodligen sänka blodtrycket för många!

Tant Bubbe säger: Oh, Lord give me patience.... and give it to me NOW! Smile!

Timmerbil i min väg...

Hyfsat sen idag när jag skulle skjutsa Klara till skolan och vad händer då? Jo, det står en timmerbil och lastar mitt i vägen! Jag går ut och frågar om han kan flytta sig, då jag har lite bråttom. Nä, det tar bara några minuter, säger han och fortsätter. Sant, sant det tog inte så lång tid, men sedan stannar han igen en bit längre fram och tänker fortsätta lasta från de travarna.... men hallå! Han kommer så utspringande mot mig och undrar om jag kan köra förbi över grannarnas gård. Såklart kan jag det, sa jag och han önskade mig en "bra dag" och sprang tillbaka till sin bil.

Klara blev lite sen till skolan och det hade redan ringt in när vi kom, men sannolikheten att detta händer igen när vi ska till skolan är väl liten, får jag hoppas!

Tant Bubbe säger: Dra åt skogen med timmerbilar som står mitt i vägen!

Längtan efter asfalt ..!

När snösmältningen och våren riktigt är på gång, finns det väl få saker som kan mäta sig med en bit ASFALT! Vadå asfalt? Låter lite konstigt, men vem har väl inte blivit barnsligt glad över den lilla biten asfalt som plötsligen tinat fram!! Nu är det ju inte asfalten i sig som gör att man känner sig lycklig, utan den känsla av vår som den skapar, bara av att ha tinat fram! När asfalten tinat fram kan man kasta väck vinterdojjorna och ta på sig något mer bekvämt. Min mormor skulle ha sagt att nu är det dags att ta fram "lågskorna". Man kan ta fram cykeln och börja cykla, hoppa rep och ta fram hinken med jumbokritor och rita hagar!

När man bor på landet som jag innebär det ofta en total avsaknad av asfalt. Att bo här, vid vägens ände, innebär många gånger en helt annan klimatzon, än den i stan. På våren är det gegga ute och gegga inne, gegga på tomten, gegga på vägen och gegga fulla bilen. Här kliver vi fortfarande omkring i gummistövlarna när ni stadsbor lagt dom på hyllan sedan länge. Men när den geggiga perioden har passerat, slår vi stadsmiljön med hästlängder och vem längtar då efter asfalt?
Nej, längtan efter asfalt är kort och intensiv, där alldeles i början av våren! Annars är väl asfalt inget märkvärdigt.... den bara ÄR liksom...

Tant Bubbe säger: alla längtar vi efter något - en del efter asfalt om våren, andra efter något helt annat! Kramar till er!

Energi-ätare!

Antar att de flesta någon gång kommit i kontakt med den persontyp som jag brukar kalla för "energi-ätare". En energi-ätare kan väl liknas vid ett toapapper som är effektivt i sitt syfte och suger upp all vätska och lämnar en yta torr och tom! Men inget ont om toapapper nu - det uppfyller ju sitt syfte på ett föredömligt sätt!
Att suga must och energi från andra ger antagligen energi-ätaren dess egen styrka?!

Ett problem kan vara, att i förväg, upptäcka energi-ätaren, dom finns ju runt omkring oss och väntar bara på att få börja mumsa!

Men ha förtröstan - bästa sättet att bearbeta en energi-ätare är att inte ge den något att föda sig på. Genom att ha en osviklig tro på sig själv och sin inre styrka ger man energi-ätare kalla handen och de tvingas söka sin föda på annat håll!

Tant Bubbe säger: Believe in yourself - you´re worth it!

Tveksamt lördagsnöje och uppskatta vardagen

Att titta på Melodifestivalen är väl ändå ett tveksamt lördagsnöje... Kan inte direkt påstå att det var någon munter stämning här under pågående progam, tvärtom. Och inte gjorde väl omröstningen att mungiporna drogs uppåt heller. Man undrar alltid över alla övriga tusentals låtbidrag som lämnas in - hur låter dom och varför sorterades dom bort? Och vem väljer artisterna till att framföra bidragen, ja det kan man undra över också! Men nu är det över för den här gången och alla har lämnat TV-soffan utom jag som sitter kvar här med datorn i knät.

På tal om det där med att undra, så undrar jag också vart den här dagen tog vägen? Fort gick den och det känns som en dag bland alla andra dagar...
Men vänta nu - vi har ju hämtat en superglad Klara hos farmor och sedan grillat tillsammans och det får väl ändå räknas för någonting!! Och här har vi ingen Tsunami, jordbävning, eller nåt eländes kärnkraftverkshaveri! Sänder en tanke till alla drabbade!

Tänker på det där med att lära sig uppskatta vardagen - det är minsann inte lätt, för visst är det trevligt när det händer nåt intressant och kanske ovanligt! Men jag försöker att fokusera på saker och ting som jag har att vara tacksam för istället för att haka upp mig över motsatsen. Helst vill man väl också ha en fulltecknad kalender långt fram i tiden, men jag försöker att lära mig att leva i nuet (inte lätt, men försöker)!

När jag slår upp mina blå på morgonen brukar jag, snabbt innan jag kvicknar till, försöka tänka fram något som jag har att vara tacksam över - en jäkla bra start på dagen, det säger jag bara!

Tant Bubbe säger: Försök att leva i nuet, för vem vet hur morgondagen ser ut!

Med mössan i hand....

Rubriken får ju en att tänka på flydda tider, men visst finns det idag situationer där uttrycket mycket väl passar in. Att vara beroende av andra på ett eller annat sätt, får väl ofta en person att känna sig underlägsen och mindre värd. Känslan av underlägsenhet är inget positivt oavsett om den är självpåtagen eller helt enkelt en krass verklighet. Säkerligen gör de flesta vad de kan för att vända sin situation, men det kan ibland vara svårt och ta tid!

Tant Bubbe säger: det sista som lämnar en människa är ändå hoppet!

En fin blomma....!

Idag har jag och Klara varit på ABF och ätit jättegod tårta. Från mina fina arbetskamrater fick jag en jättefin blomma, en rosa Hortensia. Jag hoppas bara nu att jag lyckas att få den att överleva! Men kommer att jobba hårt efter de instruktioner som Kjell skickade med! Läser instruktionerna och förstår då att min fina, rosa blomma inom en framtid kommer att ändra färg till blå!! Det ni! Det har att göra med vattnets Ph-värde och här är det ju lågt Ph-värde och då blir blommorna blå!

Tant Bubbe säger: ...alltid skönt att känna sig uppskattad!